- - Jonna - -

På allmänhetens (Sandras) begäran: Den väldigt påhittade historien om busvisslandet.

J och S hade båda en innerlig önskan om att kunna busvissla (med fingrar i munnen, eftersom det ser mycket coolare ut). 
- Det skulle vara så himla praktiskt, sa J. Tänk om man måste kalla på en hund som har sprungit långt bort (hur tänkte hon här egentligen? varför inte bara ropa hundens namn?)
- Eller om man bara måste få någons uppmärksamhet, kontrade S.
Så, de båda bestämde sig för att börja träna. Men var och när skulle man göra det? J funderade på att öva när hon låg i sängen på kvällarna och försökte somna, men misstänkte att det inte var någon bra idé när man bor i ett hyreshus med så tunna väggar att man faktiskt kan höra när grannen går på toa (jo, på riktigt!!)
 
Både J och S brukade promenera till ett ställe som nästan hette isku. De bestämde sig för att börja öva på busvisslandet under dessa promenader, trots att folk tittade konstigt på dem där de gick och blåste och blåste.
- Pffffffttttt, fick J fram (tillsammans med lite saliv).
- Pfffttiiiiiiiiiiii, lät det från S.
Men trots att det inte lät så bra gav de inte upp. Varje dag övade de två på att busvissla, och helt plötsligt funkade det!
- Åh, nu behöver jag aldrig mer ropa efter våra hundar, suckade J lyckligt.
Men S svarade inte, hon var så upptagen med att vissla.
 
Och så började det snöa och det blev en vit jul och allt var lyckligt och bra.