- Ljug, sa Helena och avfyrade ett av sina ondskefulla leenden.
Så jag ljög, och visst gick hon på min lögn. Det var nästan så jag trodde på den själv också. Vad jag inte hade räknat med var att annat löst folk (typ Erik) senare skulle avslöja allt.
Först blev hon förvånad.
Sedan blev hon stolt (över att jag kunde ljuga)
Sedan blev hon lite arg.
Och så växlade det mellan de sinnesstämningarna.
Men sen geggade vi in oss i chokladansiktsmasker och var vänner igen.
0