- - Jonna - -

Ibland har jag deppdagar, eller emodagar som vi kallar dem. Vet inte riktigt vad som orsakade det idag, men när jag kommit hem från jobbet kände jag mig ensammast i världen och tyckte allt var meningslöst. En såndär dag då man bara vill grina, ni vet (eller..?). 
 
Detta gick tack och lov över när Helena och Erica kom hem. Delvis tack vare bra sällskap men delvis kanske också för att de hade med sig en spikmatta jag fick ligga på. För det ska ju frigöra endorfiner och lyckohormoner och guuud vet vad.
 
Eller så är det så att emobarnet i mig njöt av att känna de små taggarna tränga in i huden, och att jag därför blev på bättre humör. Den förklaringen känns nästan lika rimlig. 
 
När jag tänker på det vore nog subventionerade spikmattor till alla emokids en bra idé..

  
Och sen en dålig flashback-vits på det:
Hur många emos krävs det för att skruva fast en glödlampa?
Svar: Inga, de sitter i mörkret och gråter
 
 
Usch, förlåt..