Mina idrottskarriärer, del 4

Jag glömde bort idrottsgrejen, för slut är det ju inte.
 

image125
 
Innebandy

Innebandytiden måste nog ändå ses som min mest seriösa idrottssatsning hittills. FF Haparanda hette vi, vilket ju onekligen låter som ett fotbollslag. Vad FF stod för? Hmmm... jo... men alltså... okejdå, jag erkänner, det var Finska Föreningen. Finska Föreningen Haparanda låter extremt obra och sjukt töntigt, så vi sade bara FFH.

Hur som helst hade vi en extremt stajjlig hemsida (fråga gärna vem som gjorde den ;), egna matchtröjor (jag ÄR nummer 8), uppvärmingsdress samt jacka och byxa med namnen tryckt på. Det är väl ändå tecken på seriositet?! (eller på att hela laget tyckte att kläderna var det roligaste).

Eftersom det blev mycket billigare och innebar kortare resvägar spelade vi i en finsk serie, division 2. Det låter bra tycker jag, det kan man nästan skryta lite med. Men brukar man inte börja i någon lägre serie? Eller fanns det helt enkelt ingen? Jag vet inte riktigt.
 
Våra främsta rivaler var (förstås) ett Torneålag som spelat i ungefär tusen år mer än oss, vissa spelare i det laget avskydde vi nästan. De hade en gul och ful räv som logo. Till på köpet samåkte vi med detta torneålag när det var dags för matcher.  
De lyckligaste ögonblicken i innebandykarriären, utan inbördes ordning:
-  när vi vann över Torneå i provincia-finalen.
- när vi vann över Torneå i en seriematch.
(Det kan hända att jag nu överdriver rivaliteten något. Men i stort sett var det såhär) 
 
Jag har ingen fantasi idag, så jag avslutar med att det absolut bästa med innebandyn var LAGET! Helt klart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback