Mina idrottskarriärer, del 1.
Händer det inget spännande man kan blogga om får man helt enkelt börja skriva om tidigare händelser.
Del 1: Orientering
Orientering är töntstämplat, jag vet. Men egentligen är det ju ganska king, man får springa i skogen, vilket ju är hur skönt som helst. Hoppa över stenar och stubbar, kryssa sig fram mellan träden, trampa omkring i massa lera och blöta myrar utan att behöva oja sig över att man blir blöt om skor och fötter (man SKA bli blöt om fötterna! Det är ju halva grejen). Att vi sedan i stort sett blev tvingade till orientering som små drog väl ner betyget lite.
Annat som drar ner betyget:
- Att stanna till någon minut för att titta extra noga på kartan är inte kul, på ungefär tre sekunder samlas hela skogens mygg kring just dig.
- Kollar man inte ordentligt på kartan kan man gå vilse. En gång har jag upplevt det ensam, det var traumatiskt. Hmm, var fan är den där jä*la rågången? Springer jag rakt in här i skogen en bit hittar jag den säkert? Nähä, inte det. Hur fan ska jag hitta tillbaks till vägen nu då? Panik.
Jag var alltid rädd för att springa vilse om jag orienterade ensam på okända ställen. Stackars barn. Detta har säkert påverkat mig negativt som person, jag är nog extra orolig och allmänt vilsen i livet, eller något. (hjärnskrynklare hitåt!)
- Orienteringskläder måste vara det fulaste som finns. Särskilt skorna. Vad är grejen med det? Men å andra sidan, vem behöver glamourösa kläder när man ska älga omkring i skogen och få kvistar och spindelnät i håret och trampa i lera?
Nej, nu utvecklades detta plötsligt till en väldigt negativ bild av orienteringen.
- Kom ihåg att det är väldigt lugnt och skönt i skogen (men hinner man njuta av det? Nope).
- Klubbmästerskapen och distriktsmästerskapen gav många medaljer när man var liten, och medaljer var kul.
- Att vara medlem i HOK kostade 10 kronor per termin (säg till om jag ljuger? jag ljuger säkert) vilket ju måste ses som något positivt. Tänk om jag krävt en livs levande häst med tillhörande stallplats och mängder med mat eller en helt ny hockeyutrustning vartannat år.
Och som sagt var är det kul att springa i skogen. Och att kunna hantera karta och kompass är ju skitcoolt. Väl?
Del 1: Orientering
Orientering är töntstämplat, jag vet. Men egentligen är det ju ganska king, man får springa i skogen, vilket ju är hur skönt som helst. Hoppa över stenar och stubbar, kryssa sig fram mellan träden, trampa omkring i massa lera och blöta myrar utan att behöva oja sig över att man blir blöt om skor och fötter (man SKA bli blöt om fötterna! Det är ju halva grejen). Att vi sedan i stort sett blev tvingade till orientering som små drog väl ner betyget lite.
Annat som drar ner betyget:
- Att stanna till någon minut för att titta extra noga på kartan är inte kul, på ungefär tre sekunder samlas hela skogens mygg kring just dig.
- Kollar man inte ordentligt på kartan kan man gå vilse. En gång har jag upplevt det ensam, det var traumatiskt. Hmm, var fan är den där jä*la rågången? Springer jag rakt in här i skogen en bit hittar jag den säkert? Nähä, inte det. Hur fan ska jag hitta tillbaks till vägen nu då? Panik.
Jag var alltid rädd för att springa vilse om jag orienterade ensam på okända ställen. Stackars barn. Detta har säkert påverkat mig negativt som person, jag är nog extra orolig och allmänt vilsen i livet, eller något. (hjärnskrynklare hitåt!)
- Orienteringskläder måste vara det fulaste som finns. Särskilt skorna. Vad är grejen med det? Men å andra sidan, vem behöver glamourösa kläder när man ska älga omkring i skogen och få kvistar och spindelnät i håret och trampa i lera?
Nej, nu utvecklades detta plötsligt till en väldigt negativ bild av orienteringen.
- Kom ihåg att det är väldigt lugnt och skönt i skogen (men hinner man njuta av det? Nope).
- Klubbmästerskapen och distriktsmästerskapen gav många medaljer när man var liten, och medaljer var kul.
- Att vara medlem i HOK kostade 10 kronor per termin (säg till om jag ljuger? jag ljuger säkert) vilket ju måste ses som något positivt. Tänk om jag krävt en livs levande häst med tillhörande stallplats och mängder med mat eller en helt ny hockeyutrustning vartannat år.
Och som sagt var är det kul att springa i skogen. Och att kunna hantera karta och kompass är ju skitcoolt. Väl?
Kommentarer
Postat av: Lina
Att hantera kartor är en gåva. Jag går fasen vilse trots att jag har karta. =)
Postat av: mor
uj, dags att plocka fram orienteringsskorna, årets vårfest med jobbet blir nämligen på seskarö, i skogen, bland skärmar. (det var visst min idé, men det var ju ett skämt...)
Postat av: Jonna
Lina: Jag är nog inte bättre själv, det var ändå många år sedan jag orienterade... får skaffa gps ist.
Mamma: ojoj, såntdär ska man ju inte vräka ur sig, inte ens på skämt. Vårfest med orientering? glammigare fest hade man ju kunnat tänka sig. haha.
Postat av: tess
orienterng is the shit ;)
Trackback